— 61 —
Naturligtvis kan det vara en ren tillfällighet, men det kan också tyda på en viss nervositet, som angåve, att han hade skäl att frukta någon fara. Märkte ni någonting ovanligt i hans sätt i går, Ames?
— Jag märkte, att han var litet orolig och upprörd, sir.
— Verkligen? Då var kanske inte anfallet så alldeles oväntat. Vi göra visst litet framsteg, inte sant? Kanske ni, mr Mac, vill åtaga er utfrågandet?
— Nej, mr Holmes, ni sköter det bättre.
— Nåväl, då övergå vi till det här kortet — ‘V. D. 341’. Det är grov kartong. Har ni någon av den sorten i huset?
— Det tror jag inte.
Holmes gick bort till skrivbordet och dröp litet bläck från vardera bläckflaskan på läskpapperet. Det är inte präntat här i rummet, sade han. Det här bläcket är svart, det där mörkviolett. Det är gjort med en grov penna och de här pennorna äro fina. Nej, jag tror det blivit gjort annorstädes. Kan ni inte försöka tyda inskriften, Ames?
— Nej, sir, jag förstår den inte alls.
— Vad är er tanke, mr Mac?
— Det gör intryck av något slags hemligt sällskap. Detsamma är förhållandet med märket på armen.
— Så tycker jag med, sade White Mason.
— Vi kunna ju antaga det tills vidare och
