— 74 —
ändå. Jag kan ju säga er, att den stackars Douglas verkligen hade ett framträdande fel och att det var hans svartsjuka. Han höll av mig så mycket som en man kan hålla av en vän. Och han hyste en hängiven ömhet för sin hustru. Han ville så gärna ha mig här och skrev ständigt och bad mig komma. Och ändå hände det, att om hans hustru och jag talade med varandra eller stämde överens i uppfattning, så kom det över honom som ett böljslag av svartsjuka, han förlorade självbehärskningen och kunde säga de mest förryckta saker. Flera gånger har jag av detta skäl föresatt mig att inte komma hit, men så skrev han de mest ångerfulla och bevekande brev, som tvingade mig att göra det. Om det vore mina sista ord, så kan jag dock försäkra er, mina herrar, att ingen man haft en mera trogen och älskande hustru och, jag skulle kunna tillägga, ingen en mera pålitlig vän heller.
Han talade med: känsla och övertygelse, men ändå ville inte inspektör Mac Donald låta ämnet falla.
— Ni vet väl av, sade han, att den dödes vigselring dragits av hans finger?
— Det ser så ut, sade Barker.
— Vad menar ni med det? Ni vet att det är ett faktum.
Mannen föreföll obeslutsam och förvirrad.
— Då jag sade, att det ser så ut, menade
