— 76 —
släckt och lampan tänd. Det förefaller mycket underligt.
Åter visade Barker tecken till obeslutsamhet.
— Jag förstår inte att det var underligt, mr Holmes, svarade han efter en paus. Ljuset kastade ett ganska svagt sken. Lampan stod på bordet, och jag tände den.
— Och blåste ut ljuset?
— Ja visst.
Holmes gjorde inga flera frågor, och efter att betänksamt och, som jag tyckte, med ett visst trots ha låtit blicken gå från den ene till den andre vände sig Barker om och lämnade rummet.
Inspektör Mac Donald hade skickat upp en biljett av innehåll, att han skulle infinna sig i mrs Douglas’ rum, men hon hade svarat, att hon skulle komma ned i matsalen. Nu steg hon in — en lång, vacker kvinna om trettio år, reserverad och behärskad i hög grad, helt olik den tragiska och förtvivlade varelse jag tänkt mig. Visserligen var hennes ansikte blekt och dragen spända som efter en häftig chock, men hennes sätt var lugnt och den välformade handen, som hon stödde mot bordskanten, var lika stadig som min egen. Hennes sorgsna, bönfallande ögon gingo med ett egendomligt frågande uttryck från den ene till den andre i vår krets. Den frågande blicken ef-
