— 77 —
terträddes plötsligt av ett hastigt framstött tal.
— Ha ni upptäckt någonting än? frågade hon.
Var det väl inbillning som gjorde, att jag tyckte mig i tonen finna mera fruktan än hopp?
— Vi ha vidtagit alla tänkbara åtgärder, mrs Douglas, svarade inspektören. Ni kan vara övertygad om att ingenting skall försummas.
— Spara inga omkostnader, sade hon i dov, lugn ton. Det är min bestämda önskan, att man försöker på alla sätt.
— Möjligen kan ni säga oss något som kan kasta ljus över saken.
— Jag fruktar, att jag inte kan det, men allt vad jag vet står till er tjänst.
— Vi ha hört av mr Cecil Barker, att ni inte sett — jag menar, att ni inte varit inne i rummet där tragedien utspelades.
— Nej, han förmådde mig att vända om i trappan. Han tiggde och bad mig att återvända till mitt rum.
— Jag förstår det. Ni hade hört skottet och genast kommit ner?
— Jag satte på mig min nattrock och gick ner.
— Hur långt efter skottets avskjutande var det ni hejdades i trappan av mr Barker?
— Det var kanske ett par minuter. Det är svårt att beräkna tiden i en sådan stund.
