— 78 —
Han besvor mig att ej gå vidare. Han försäkrade mig, att jag ingenting kunde göra, och så ledde hushållerskan, mrs Allen, mig uppför trappan igen. Det hela var som en hemsk dröm.
— Kan ni ge oss någon föreställning om hur länge er man var där nere, innan ni hörde skottet?
— Nej, det vet jag inte riktigt. Han gick ner från sitt toalettrum, och jag hörde inte, när han gick. Han plägade göra en rond i huset varenda kväll, ty han var orolig för elden. Det är det enda jag sett honom nervös för.
— Det var just dit jag ville komma, mrs Douglas. Det var först i England ni blev bekant med er man, eller hur?
— Ja. Vi ha varit gifta i fem år.
— Har ni hört honom tala om någon händelse i Amerika som kunnat innebära ett hot om fara för honom?
— Ja, svarade hon till sist. Jag har alltid haft en känsla av att en fara hotade honom. Han ville aldrig tala med mig om den saken. Det var inte av brist på förtroende, ty mellan oss rådde den fullkomligaste kärlek och tillit, utan det var för att han på intet sätt ville oroa mig. Han trodde, att jag skulle gå och grubbla på det, om jag finge veta allt, och därför teg han.
— Hur kunde ni då veta det?
