— 8 —
— Samma handstil, anmärkte Holmes, då han öppnade kuvertet, och det här är verkligen undertecknat, tillade han helt triumferande, då han vek upp skrivelsen. Vi göra framsteg, Watson.
Men hans panna mulnade, då han ögnade igenom innehållet.
— Det var mycket ledsamt, det här. Jag fruktar, Watson, att våra förväntningar gå om intet. Måtte inte den där Porlock råka illa ut! ”Bästa mr Holmes” — så skriver han — ”jag inlåter mig inte vidare på det här. Faran är för stor. Han misstänker mig. Jag ser, att han misstänker mig. Helt oväntat kom han till mig; sedan jag skrivit adressen på kuvertet i avsikt att sända er nyckeln till chiffret. Lyckligtvis hann jag gömma det. Om han fått se det, hade det gått mig illa. Men jag läste misstanke i hans öga. Var god bränn upp mitt chiffermeddelande, som numera ej kan vara er till någon nytta. Fred Porlock.”
Holmes satt en liten stund och vred på brevet, under det att han blickade in i elden.
— Det är ju möjligt, sade han till sist, att det ingenting betyder. Det var kanske bara hans sjuka samvete som talade. Han visste sig vara förrädare och läste kanske därför anklagelse i den andres öga.
— Och den andre var, förmodar jag, professor Moriarty?
