— 86 —
Jag bugade mig med en köld som säkert ganska tydligt gav till känna det intryck jag erfarit.
— Vi höllo det för troligt att det var ni, ty er vänskap för mr Sherlock Holmes är ju så känd. Har ni något emot att komma över och tala ett par minuter med mrs Douglas?
Jag följde honom med barsk min. Mitt inre öga såg tydligt för sig den sönderskjutna gestalten på golvet. Och några få timmar efter sedan tragedien utspelats sutto den mördades hustru och hans närmaste vän och skrattade bakom en buske i den trädgård som varit hans! Jag hälsade helt förbehållsamt på den unga frun. Där inne i salen hade jag deltagit i hennes sorg. Nu mötte jag hennes bedjande blick med ett öga som ej lät beveka sig.
— Jag fruktar, att ni anser mig känslolös och hårdhjärtad? sade hon.
Jag ryckte på axlarna.
— Det har jag ingenting med att skaffa, sade jag.
— Kanhända skall ni en dag göra mig rättvisa. Om ni bara kunde föreställa er —
— Dr Watson behöver alls inte föreställa sig någonting, inföll Barker raskt. Som han själv säger, har han inte det allra minsta med saken att skaffa.
— Ganska riktigt, sade jag, och därför anhåller jag att få fortsätta min premenad.
