— 89 —
inte genomskådat det faktum att hela fallet hänger på den saknade handtyngden? Se så, bliv inte ledsen för det, ty oss emellan sagt tror jag, att varken inspektör Mac eller överkonstapeln på platsen har fattat den överväldigande betydelsen av denna omständighet. En handtyngd, Watson! Tänk dig en atlet med blott en handtyngd. Föreställ dig den ensidiga utvecklingen — den överhängande faran för ryggradskrökning. Upprörande, Watson, upprörande!
Han satt med munnen full av rostat bröd och ögonen gnistrande av odygd, iakttagande min intellektuella förvirring. Blotta åsynen av hans förträffliga aptit innebar en förvissning om framgång, ty jag hade mycket tydliga minnen av hela dagar och nätter, då han ej smakat en bit, då hans gäckade tankeförmåga våndats inför något problem under det att de tärda, livliga dragen blivit alltmera utmärglade till följd av den själsliga koncentrationens styrka. Till sist tände han sin pipa, och sittande i spiselvrån i det gamla värdshuset talade han långsamt och i lösryckta satser om fallet — snarare som den där tänker högt än som en den där framställer en övervägd åsikt.
— En lögn, Watson — en väldig, dundrande, oförtydbar lögn — se där vad som möter oss vid själva tröskeln. Där är vår utgångspunkt. Hela den historia Barker berättat är
