Elfven, som nedom Gullö förenat sina armar, delas å nyo, först af en klippa och
del, till en betydelig höjd, likasom hängde utöfver sjelfva fallet. Historien hvarföre denna klinten fått sitt namn berättas på följande sätt. I fordna dagar skall hafva varit en skräddare som för någon missgärning blifvit dömd til döden; men fått frihet att lösa sitt lif därigenom att han skulle sitta ytterst på samma klint, med benen hängande öfver fallet, och där sömma en klädning färdig. Han säges äfven hafva gjort så, och hunnit klädningen så nära färdig att icke mera varit öfrigt än att han endast skulle draga ut tråden som han sömslagit med. Efter sina vänners råd och varning troddes han kunnat sitta där utan fara om han endast afhållit sig att se ned i strömmen, men nu vid det han begynte draga ut tråden, har han kastat ögonen ned på vattnet som med en gruflig häftighet framstörtade under honom, hvaraf man förmodade att han blifvit yr i hufvudet och förskräckt, emedan han genast tumlat ned i fallet och omkommit. Andre säga at det varit en skräddare som skulle göra sitt mästerstycke. (Se Professor Kalms Wästgötha och Bohuslänska resa pag. 264). Sjelfva klippan föll år 1755 den 1 Aprill ned i strömmen hvarest hon icke mera syntes; straxt derefter upkom såsom en dimma eller rök ur Elfven, och hördes ett långsamt dön. (Wettenskaps Academiens handlingar för år 1765. 2:dra quartalet).
