Emellertid hade ovädret dragit förbi lika hastigt som det kommit, ehuru det under den korta tid det varat hunnit anställa åtskillig förödelse. Gatorna liknade floder, i vilka allehanda lösryckta föremål summo omkring. Och även på doktor Hermsdorfs gård hade ovädret anställt en del skador, vilka dock ej voro värre än att de snart kunde avhjälpas.
Då Hilde följande morgon genom det lågt liggande fönstret trädde ut i det fria, såg hon endast föga av de spår, det häftiga ovädret efterlämnat.
Solen brände lika hett som under gårdagen på den med marmorplattor belagda gården, som utbredde sig bakom det vackert byggda envåningshuset. Trots att stormen förstört och bortslitit många blommor och plantor, blomstrade och grönskade det alltjämt i tropisk prakt och ymmnighet omkring den spelande springbrunnen, vars vattenstrålar i solljuset skimrade i alla regnbågens färger.
Hilde vankade omkring en stund och satte sig sedan på en bänk. Vad skulle hon nu taga sig till? Här var egentligen förskräckligt långtråkigt. Om hon bara hade en enda väninna ändå!
Nu kom hennes gamla barnsköterska Pasquita ut på gården med bud att Hildes far ville tala med henne. Hon sprang genast upp. Vad kunde väl pappa vilja henne?
Hon ilade in och ryckte ivrigt upp dörren till vardagsrummet. Doktor Hermsdorf, som satt bredvid sin maka, såg hur denna ryckte till vid det plötsliga bullret och vände sig milt förebrående mot sin dotter:
— Min kära lilla yrhätta, glömmer du nu bort igen, att mamma är så klen. Hur kan en ung flicka tillåta sig att storma in och föra ett sådant oljud inomhus!
— O jag glömde mig, var inte ond på mig, lilla mamma, sade Hilde och lade smeksamt sin blomstrande kind intill moderns bleka. Därvid märkte hon, att modern hade gråtit.
— Mamma! utropade hon bestört, vad är det? Har jag gjort något galet nu igen?
