fick skriva av den med iakttagande av dessa rättelser. Äntligen var madame Mellet belåten, och Hilde fick gå.
Dagen därpå fick hon det första brevet från Hilly, vilket hon länge otåligt väntat på. Jublande sprang hon in i sitt rum, slet upp kuvertet och läste:
»Weidenburg den 29 september.
Min älskade Hilde, min egen söta lilla Trollslända!
Ord kunna icke uttrycka, hur jag glatt mig åt ditt välkomna brev. Allt, allt, som rör dig intresserar mig ju alltid så mycket. Att du känner hemlängtan kan jag så väl förstå, min stackars Hilde, och därför beklagar jag dig av allt mitt hjärta.
Men trösta dig, min kära lilla Trollslända, tiden går så fort, och vilket glatt återseende väntar oss icke en gång! Det är också min enda tröst, ty jag kan inte säga, hur mycket jag saknar dig.
Jag träffar sällan Hanna och Marie numera; skolan tar dem ju så mycket i anspråk, liksom mina husliga sysslor uppehålla mig. Nästa vinter skola vi emellertid återupptaga våra sammankomster, så snart Lisbeth och Emmy kommit tillbaka. Till påsk skall Marie i pension i Lübeck, men Hanna får då, liksom jag, betrakta sin skoluppfostran som avslutad och ägna sig åt självstudier så gott hon kan. Hon kommer ju att ha mer tid därtill än jag… den lyckliga.
Så mycket intressant du har sett och upplevat, kära Hilde. Du är ändå rätt lycklig som får se dig om i världen! Men jag vill inte vara otacksam, ty jag har nyligen tillbringat fyra förtjusande veckor hos mina släktingar i Schwerin. De voro alla så vänliga mot mig, i synnerhet farbror.
Hälsa Valentine och Helene så mycket; de intressera mig mycket, men inte sant, Hilde, du glömmer inte mig i alla fall? Mamma, farfar och tant hälsa dig hjärtligt och även pojkarna.
Jag var nyligen hos din mamma, hon är som vanligt. Farväl nu för denna gång, min kära Hilde.
I evig trohet
Din Hilly.
