P. S. Härom dagen skulle jag baka en tårta för att riktigt visa vad jag förmådde, men som jag just då tänkte på en dikt, som jag höll på att skriva, glömde jag att hälla i grädden, så att den blev alldeles misslyckad. Ingen kunde äta den; pojkarna tog och matade sparvarna med den, men de påstodo, att inte ens de ville ha den. Är de inte rysliga?
D. S.»
VII.
HILLY FÅR ETT SVÅRT UPPDRAG.
I Weidenburg härskade vintern med bister köld. Det var i mitten av februari, och alla människor längtade efter våren, som ännu tycktes vara fjärran.
En morgon kom Hilly in i sitt rum med ett brev från Hilde, vilket hon nyss fått. Hon slog sig ned i soffan och betraktade det med glädjestrålande ögon. Så tjockt det var! Vad kunde det vara däri… det måste vara ett mycket långt brev?
Alltifrån första gången Hilde skrev hade Hilly inresserat sig mycket för den förras nya väninna Valentine. Hon hade alltid hälsat till denna, och alltid fått sina hälsningar hjärtligt besvarade. I sitt sista brev hade Hilde skrivit:
— Valentine och jag tala mycket om dig. Alla på Châtillens, till och med tant Adele, intressera sig mycket för dig och be mig alltid sända dig många hälsningar. Jag tror, att Valentine skulle bli förtjust, om du ville skriva några rader till henne vid tillfälle. Men kom ihåg, att du genast säger »du» till henne.
Hilly hade likväl till en början ej haft mod att vara
