Jag bekymrade mig just över att vi rakt ingenting skulle få ihop. Tre mark har jag sparat, och du?
— Jag kan bara lägga till en och femtio, sade Hilly bedrövad. Vi måste skriva till Lisbeth och Emmy.
Hanna skrev och fick också snart svar. Hon hämfade då Marie och gick med henne till Hilly. Nu sutto de alla tre i Paradiset och bröto ivrigt först Emmys brev. Hanna läste högt:
»Mina kära tre!
Ert brev gladde mig först, men dess innehåll fägnade mig mindre. Det gör mig verkligen mycket ont, men jag nödgas avslå er begäran om bidrag till Liese Krügers konfirmationsklänning. Vad är det egentligen för folk, de där Krügers?
Jag har på sista tiden haft så många utgifter, och då vi nu snart skola skiljas, måste jag ännu en gång fotografera mig för att min söta Meli skall få mitt porträtt. Hon tyckte inte om det som hon fick till jul.
Jag skrev hem efter pengar, och pappa hade nog skickat dem, men mamma var emot det, för hon tyckte, att det var en onödig utgift. Nå, då betalar jag fotograferingen själv; för min Meli skulle jag gärna ge ut min sista pfennig. Tråkigt att jag snart skall fara härifrån, det är mig en gåta, hur jag skall kunna uthärda avskedet från Melitta och leva i Weidenburg utan henne. Ni får alltså ursäkta att jag icke skickar något bidrag.
Med många hälsningar.
Er djupt bedrövade Emmy.»
Hanna lät brevet sjunka och såg frågande på sina
väninnor.
— Det är väl att Amiralen snart kommer hem, eljest skulle de på allvar kollra bort henne där borta, sade Marie.
Hanna nickade.
— De stackars föräldrarna glädja sig åt att få hem sin Emmy, och hon beklagar sig bara. Hur är det möjligt?
