— Låt oss nu höra, vad Lisbeth skriver. Jag undrar, om vi få avslag från henne också?
— Då få vi allt uppgiva hoppet om en klänning, sade Hilly, så mycket kan vi inte få ihop.
Alla tre åsågo under nyfikenhet och spänning det andra brevets öppnande, och då ett antal frimärken därvid kommo i dagen, uppgåvo de ett glädjerop och räknade dem hastigt.
— En och sjuttiofem, det är en god hjälp åtminstone, sade Hanna glättigt. Hör nu på:
»Hannover den 2 mars.
Mina kära små Insekter!
Ert smärteskri har icke blott trängt in i mitt öra utan även i mitt hjärta, och jag vill gärna bidraga med det lilla, som min kassa tillåter. Ni vet, att den aldrig är storartad, emedan far har tre söner, som han låter studera.
Flickor… om några veckor bär det av hem! Vilken fröjd! Hittills har jag räknat månaderna, nu räknar jag dagarna, och snart börjar jag räkna timmarna. Man lär sig att uppskatta hemmet riktigt först då man nödgats vara borta en tid.
Synd bara att inte också vår lilla Trollslända kommer hem, tänk vad vi då skulle ha roligt i vårt kotteri! Mera muntligen, när vi träffas. Farväl till dess!
Eder alltid förnöjda
Humla.»
De tre väninnorna sågo på varandra med strålande
ögon.
— Lisbeth är en god själ, som man kan lita på, sade Hanna och de andra instämde. Marie suckade.
— Så synd att jag ska fara bort i påsk, eljest skulle vi haft så trevligt tillsammans.
— Men du förblir oss alltid trogen, Mieze? frågade Hilly.
Marie skrattade.
— Det har ingen fara med den saken. Jag finner vårt förbund alltför trevligt för att frivilligt vilja skilja
