— Men varför måste du stanna här, pappa?
— Det är min plikt, barn. Jag kan inte lämna min post just nu, då gula febern härjar så förskräckligt här. Det måste väl till och med du inse, min lilla dotter.
Den där gamla otäcka febern! framstötte Hilde snyftande.
— Låt oss då hellre stanna hos dig, pappa, bad Hugo.
― Nej, min gosse, jag vill och får inte utsätta er för faran av denna hemska sjukdom. Mamma är för klen att gå igenom något sådant. Du, Hugo, med dina aderton år är säkert förståndig nog för att kunna beskydda mor och syster på resan.
— Du kan lita på mig, pappa, jag skall vaka över båda.
— Det är bra, och dig, min flicka, anbefaller jag att med omsorg och tålamod vårda dig om mamma. Vill min lilla yrhätta för mors skull vara riktigt snäll och sansad?
— Får jag då vara glad igen sedan, när du kommer?
— Glad ska du alltid vara, barn. Ja, jag hoppas, att ni båda göra allt för att trösta och uppmuntra mamma, tills vi träffas igen. Ni måste vara hennes stöd, så länge hon inte har mig. Seså, Hilde, gråt nu inte så förtvivlat. Ett år går snart… och sedan fira vi, om Gud så vill, ett glatt återseende.
— Ack pappa, ett år är en rysligt lång tid, sade Hilde snyftande, i det hon smög sig närmare intill fadern.
— Det kommer att gå fort nog, ska du få se, tröstade denne vänligt. Tänk bara så mycket nytt och intressant du får se i det gamla hemlandet, som för dig är så fullkomligt nytt. Vad mormor ska bli glad åt att få se er, och farbror och tant sedan! Och tänk så många väninnor du kommer att få där borta.
Hilde lyfte upp huvudet.
— Tror du verkligen det, pappa?
— Ja visst, kära barn, trevliga tyska flickor, som komma att svärma och skämta och skratta med dig.
