dorf har inte blott givit mig pengarna för Hildes räkning utan… hör och häpna… han har också i sin egenskap av vår Sorgemantel lagt till tio mark… hela tio mark!
Hanna och Marie sågo förvånade på varandra.
— Jag är rädd, att det förskräckliga besöket har stigit dig åt huvudet! sade Marie.
Hilly skrattade, drog de båda väninnorna till närmaste lykta, och visade vid dess sken sin skatt.
— Det är verkligen ett guldmynt, sade Marie häpen, ett riktigt guldmynt.
— Ja, trodde ni kanske att det skulle vara falskt? frågade Hilly skrattande.
Pengarna anförtroddes nu åt Hanna, och därpå måste den lilla Syrsan utförligt berätta om samtalet med översten.
— Nå, medger ni nu, att han är idealet för en Sorgmantel? frågade Hilly triumferande, då hon slutat sin berättelse.
— Ja, ja, svarade båda på en gång.
I sin hjärtefröjd togo de tre flickorna varandra i hand och uppförde en liten glädjedans runt omkring lyktstolpen.
Redan dagen därefter inköptes klänningstyget, och Maries mor erbjöd sig att låta hennes sömmerska sy klänningen på samma gång som dotterns. Liese var lika stor som Marie, så att den skulle säkert passa. Härigenom inbesparades så mycket, att de fingo pengar över till ett par handskar också.
En eftermiddag gingo de tre flickorna, med en djup och stilla glädje i sina hjärtan, uppför trappan till Lieses bostad för att överlämna sin gåva.
Liese var ensam med barnen och bad, förundrad och förlägen, de besökande att stiga in.
— Liese, sade Hanna vänligt, du vet, att vi tillsammans med några skolkamrater ha ett litet förbund?
— Ja, fröknarna ha ju varit så vänliga och givit oss julklappar, svarade hon med en förväntansfull blick på det stora paketet, och syskonen trängdes nyfiket omkring dem.
