VIII.
NYA GRANNAR.
— Mamma, har du inte händelsevis hört, vem som flyttat in i huset mitt emot? frågade Hilly en vacker vårdag, i det hon högst intresserad åsåg, hur åtskilliga möbler och saker lastades av från en möbelvagn och buros in i huset.
— Nej, min flicka, du vet, att jag inte brukar befatta mig med vad som händer och sker hos grannarna.
— Inte jag heller, mamma, men jag tror, att det här är trevliga och förskräckligt intressanta människor.
— Varför tror du det?
— Å, jag har redan iakttagit dem en stund. Den gamle herrn ser ut som en riktig lärd, han har så hög panna och så långt, rufsigt hår, och den gamla damen… å, hon är helt enkelt förtjusande. Se, där kommer hon fram till fönstret!
— Ja, hon ser verkligen mycket mild och godhjärtad ut.
— Det finns en ung dam också, fortfor Hilly.
— En halvgammal ung dam, tillade Georg, som just nu inträdde.
Hilly låtsades ej höra infallet utan återtog:
— Du kan inte tro, vad hon ser intressant ut, mamma. Hon har kort, blont hår, fast inte så kort som Lisbeth. Det faller över nacken på henne, rikt och vågigt, och förskräckligt intelligenta ögon har hon… jag antar, att de är blå. Jag föreställer mig att hon heter Elisabet.
Georg skrattade.
— Eller Kathinka, menade han, kunde inte det passa också?
— Ä, det där förstår du inte, sade Hilly.
— Vet du vad, Hilly, återtog gossen, om du vill hjälpa mig med min uppsats, så ska jag springa över
