och ta reda på, vilka de där människorna är, eftersom du så gärna ville veta det.
— Nej, vet du. Det fattas bara, att du skulle gå och spionera på dem! Georg då! Å, de rysliga pojkarna!
Georg hörde ej på henne utan sprang ut och över gatan.
— Han går bara till sin kamrat, som bor där uppe i huset mitt emot, sade modern lugnande.
Hilly satte sig vid fönstret med sitt handarbete, men hon hade mer uppmärksamhet för det nya mitt emot än för sin sömnad. Det dröjde en lång stund, innan Georg kom tillbaka. Äntligen gick han över gatan och inträdde strax därpå.
— Ja, det är så riktigt så… började han.
— Vilket då?
— Att de där människorna flytta in mitt emot.
— Vilken skarpsinnighet! Som om jag inte kunde se det ändå!
— Vet du, Hilly, mina närmare underrättelser är verkligen värda ett par äpplen. Det finns ännu några kvar i källaren, det är på tiden att de bli uppätna, för eljest ligga de och mögla.
— Å, de duga ännu till äppelmos åt farfar, genmälde Hilly skrattande.
— Hör på bara: Den långhåriga herrn är professor i medicin, heter Mertz och har flyttat hit från Rostock. Om frun vet jag ingenting, det är väl för resten nog, att hon är frun. Nu kommer dottern, den där äldre, unga damen.
— Å, hon är på sin höjd i början av trettiotalet. Nå, vad vet du om henne? Någonting särskilt?
— Just det, ja. Hon är någonting…
— Men var då inte så retsamt hemlighetsfull. Vad är hon då?
Georg njöt ett ögonblick av Hillys nyfikenhet och svarade därpå:
— Hon målar.
En klar rodnad steg sakta upp i Hillys ansikte. Andlös frågade hon:
