— Vet du, farfar, var våra förfäder bodde?
— Ja, i trakten av Nancy.
Hilly sökte orten med blickarna och uppgav ett rop av fröjd och förtjusning.
— Farfar, se då, vad här står: BARONIE de REGNIER. Är det vårt? Har det tillhört våra förfäder? Vår stamfar var alltså baron. Då är jag ju en riktig baronessa!
— Äsch, dumheter! brummade den gamle herrn och lade ihop specialkartan. Baronessa… tror jag det, att du skulle vilja vara det, du lilla enfaldiga toka. Slå sådana där högmodiga griller ur huvudet… du varken är eller blir någon baronessa i alla fall!
Hilly kände sig, underligt nog, icke förnärmad av farfars ord. Hon lade sin mjuka kind intill hans och sade skälmaktigt:
— Men du förstår väl, farfar, att våra anor intressera mig rysligt. Jag skulle så gärna vilja veta, vad de voro.
— Bah, de voro goda hantverkare, ingenting annat.
Hilly fick en bestört uppsyn, och farfar fortfor road:
— Ja, kära barn, så mycket vet jag, att den hit invandrande stamfadern var perukmakare.
Hilly sjönk ned på en stol av idel förfäran.
— Farfar! framstötte hon.
— Ja, vad är det? sporde den gamle herrn oskyldigt.
Hilly hade svårt att hämta sig efter det förfärliga slaget, men slutligen sade hon ivrigt:
— Men farfar, det blev han naturligtvis först här i Tyskland, inte sant? Han måste fly från Frankrike, och så måste han taga sig till med vad som helst för att försörja sig och sin familj?
Farfar såg road på det rodnande ansiktet.
— Tror du då, att han kunde lära sig perukmakaryrket på landsvägen?
— Nej, men han hade väl litet pengar med sig och så lärde han sig det hastigt här. Jag förstår bara inte, varför han valde just det. Jag skulle i hans ställe hittat på något trevligare.