— Ja visst är jag rysligt dum, men vet du mams… hon smålog skälmaktigt… så fasligt anskrämlig tyckte de nog inte att din lilla syrsa var!
— Du lilla fåfänga! Fäst inte så stor betydelse vid Valentines ord, kära du, och kom ihåg, att fransoserna äro utomordentligt artiga. Det måste i alla fall vara en mycket älskvärd familj; det bevisa den gamla damens vänliga rader.
— Men nu måste vi se, vad min lilla Trollslända har skrivit:
»Sûrcrêt den 10 maj.
Min innerligt älskade Hilly!
Vilken oväntad glädje ditt fotografi beredde mig kan jag icke uttrycka med ord. Ett ögonblick var jag alldeles mållös av förtjusning, men när jag sedan betraktade ditt kära, söta ansikte närmare, måste jag plötsligt gråta… jag fick med ens en sådan förskräcklig hemlängtan.
Då kom Valentine… det var nämligen strax före eftermiddagslektionen… hon fick det för henne avsedda porträttet, och då grepos vi båda av en sannskyldig glädjeyra. Vi omfamnade varandra och dansade i galopp omkring stolar och bord; och därvid märkte vi naturligtvis inte, att professor Wendt trädde in i skolsalen. Först den djupa, plötsliga tystnaden omkring oss gjorde oss uppmärksamma därpå.
Gudskelov att det bara var professorn! Jag sprang fram till honom och ropade: Ack herr professor, var inte ond, vi är bara så rysligt glada för jag har fått porträtt från min käraste väninna där hemma. Är hon inte söt?
Jag höll upp porträttet framför honom, och (bli nu inte röd som en kokt kräfta) han sa: Ja, det är ett mycket älskligt ansikte. Men sätt er nu på er plats, Hildegard och försök att vara litet uppmärkssam. Nå, jag gjorde mitt bästa, men att det avlöpte utan bestraffning har jag blott professorns goda hjärta att tacka för.
I går fick jag ett brev från Hugo. Han tycks vara
