sträckte sig. Först fram mot kvällen blev det litet lugnare, men ingen kunde ännu tänka på sömn.
Morgonen därpå var allt lugnt, himlen var klar, solen sken och belyste en sorglig scen. Två byar, som legat på bergssluttningarna, voro fullständigt begravda under klippblock, rullstenar, grus och jord. Men det var icke blott egendom som gått förlorad, flera människoliv hade spillts. Oron hade skonats så när som på några stugor.
Madame Mellet gick med lärarinnorna och de unga flickorna på en omväg till St. Matton, åtföljda av professorn, och med fasa och djup rörelse blickade de ut över den stora förödelsen.
Här och var stodo kvinnor gråtande och klagande, medan män med bleka, förtvivlade ansikten skottade undan jorden från spillrorna av deras hus för att söka efter de döda.
Några av flickorna började gråta vid åsynen av allt detta elände, och föreståndarinnan hade redan givit tecken till återvändande, då en man, som bar ett barn på armen, hastigt gick fram till henne.
— Madame, sade han, detta barn räddades som genom ett under, vi funno det nyss under spillrorna, levande, och som det tycks, alldeles oskatt. Hennes föräldrar och gamla mor Ohnet är omkomna, den lilla låg på golvet bredvid dem men skyddad av en omkullstjälpt säng. Hon har nu ingen anhörig i livet. Det är en liten snäll tös, vill ni tills vidare taga hand om henne, madame?
De unga flickorna sågo, fulla av deltagande, på det kanske fyra år gamla barnet, som på ett så sorgligt sätt förlorat sina föräldrar, och som nu med stora, förundrade ögon betraktade de omkringstående.
Nu sträckte den lilla armarna mot den gamla damen och sade med ett älskligt leende:
— Farmor, ta Blanche… Blanche hungrig.
Rörd böjde sig madame Mellet över barnet och kysste det.
— I Guds namn, kom med mig, kära Blanche, sade hon och frågade därpå mannen, om han ville bära bar-
