över hennes klädsel och sy i avslitna knappar och dylikt, som kan förekomma.
Här gjorde madame en paus, blickade över de rosiga flickansiktena som färgades av förväntans rodnad, och fortfor därpå: Mitt val skall kanske överraska er. Jag har inte utsett den värdigaste bland eder till petite-mère, utan en, som jag hoppas skall taga sig själv till vara och bli ordentligare än förut genom det ansvarsfulla värv, som blir henne ålagt. Hildegard Hermsdorf, kom hit till mig.
Med glödande kinder och klappande hjärta trädde Hilde fram till föreståndarinnan, som vänligt lade sin hand på det blonda huvudet och sade:
— Vill du åtaga dig detta värv, mitt barn, och vill du bemöda dig om att bli en samvetsgrann petite-mère för Blanche? Du får tänka över det tills i morgon, kära Hildegard, ty det kan hända att du emellanåt måste göra en eller annan liten uppoffring för barnet, om du åtager dig saken. Naturligtvis vill jag inte påbörda dig hela ansvaret för barnet, hennes egentliga uppfostran ligger i min hand, du behöver endast på din lediga tid åtaga dig en del små plikter. Jag har med nöje märkt, hur Blanche har slutit sig särskilt till dig. Håller du också tillräckligt mycket av henne för att vilja bli en samvetsgrann liten fostermor för henne? Eller önskar du hellre slippa det, så säg mig det uppriktigt?
— Nej nej, jag tycker så mycket om Blanche, svarade Hilde, glödande av iver, och jag vill göra allt vad jag kan för henne.
— Men tänk på, att anmärkningar för oordning inte få förekomma då, förmanade madame med ett stilla leende.
Hilde rodnade.
— Nej, det ska de inte heller, madame Mellet, lovade hon. Jag ska bli förskräckligt ordentlig och bli ett gott föredöme för Blanche. Inte sant, Blanche, min älskling, jag ska bli din petite-mère?
Den lilla, som med kloka ögon sett från den ena till den andra, sprang jublande i Hildes armar och ropade:
