livligt. Tänk dig bara de härliga studentåren. Enriko…
— Nej, jag ska bli köpman och återvänder hit. Men innan dess… Enrikos ögon lyste upp av hopp och ett djupt andedrag hävde hans bröst… innan dess har far lovat mig att jag ska få besöka mitt hemland Spanien och anställa efterforskningar efter mina anhöriga.
— Tänk, så roligt att du följer med oss, Riko, sade Hilde, och då gossens fosterfar nu inträdde, hade hon otaliga frågor att göra honom, och köpmannen besvarade dem alla med största tålamod och vänlighet.
⁎
Ångaren, som skulle föra mor och barn till Europa, lämnade Buenos Ayres i mars. Då ingen tid var att förlora, gjordes förberedelserna till resan hastigt undan. Tlilde gladde sig åt resan, åt allt det nya, hon skulle få se och hela förändringen, men då dagen för avresan kom, blev hennes hjärta åter tungt; hon måste ju skiljas från sin älskade far.
På eftermiddagen körde vagnen, som skulle föra de resande till hamnen, fram utanför Hermsdorfs hus. Doktorinnan Hermsdorf lade den högljutt gråtande Pasquita och de övriga tjänarna om hjärtat att på bästa sätt sörja för hennes kvarstannande makes välbefinnande, medan röda fläckar på hennes bleka ansikte förrådde hennes sinnesrörelse.
Doktorn gjorde hastigt slut på avskedet genom att taga sin hustrus älvlika gestalt i sina armar och bära henne till vagnen.
Hilde kastade sig vilt snyftande till faderns bröst och utbrast:
— O pappa, låt oss stanna hos dig, det är förskräckligt att resa sin väg ifrån dig.
Doktor Hermsdorf tryckte ett ögonblick sin lilla dotter till sitt hjärta och sade därpå:
