fröken. Men det är i alla fall förtjusande att bli avmålad av en riktig artist.
Hon hängde upp spegeln på sin plats och tog fram sina klänningar ur skåpet, varpå hon sprang ned med dem. Till Hillys förvåning valde fröken Mertz en enkel, ljusgrå klänning med fyrkantig urringning och garnerad med blåa band och spetsar.
— Kan ni komma i eftermiddag klockan två? frågade hon. Det är bra, då börja vi med detsamma.
— — —
Fröken Mertz hade inrett det ljusaste rummet i våningen till ateljé. Det klara dagsljuset flödade in genom fönstren. Hon stod framför staffliet och målade ivrigt på farfars morgonrock, då Hilly inträdde.
— Blir det likt? frågade hon.
— Underbart! utbrast Hilly hänförd. Det är som om farfar kunde stiga ned ur ramen och tala.
— Det är inte färdigt ännu, men jag hoppas det skall bli lyckat. Seså, nu ställa vi farfar åt sidan och ta fram den tomma duken för hans sondotter i stället. Vill ni vara god och sätta er här, fröken Hildegard och titta sen eftertänksamt ut genom fönstret. Utmärkt! Jag vill nämligen måla er som en drömmande flicka, vilken blickar ut genom det murgrönskransade fönstret i en gammal borg.
Hilly rodnade av förtjusning och kände sig snart inne i sin roll.
Målarinnan arbetade nu flitigt. Då och då talade hon väl också några ord med den unga flickan, men hennes uppmärksamhet var likväl fäst på arbetet, och därvid glömde hon alldeles tidens gång.
Slutligen vågade Hilly blygt fråga, om klockan inte var fyra snart.
— Å, ja visst, ert kotteri! utropade fröken Elisabeth och såg på klockan. Ja, det är verkligen tid för er att gå. Nå, jag väntar er väl i morgon vid samma tid, eller hur? Jag önskar er mycken trevnad!
Hilly gick till Emmy, hos vilken svärmen denna gång skulle sammanträda, och berättade om sin nya
