flickor, att vår Kackerlacka inte vill kännas vid oss under den närmaste tiden.
Hilly rodnade av harm, och Hanna frågade:
— Förhåller det sig verkligen så, Emmy?
— Så gräsliga ni är: utbrast denna gråtmilt. Jag har visst inte tänkt på något sådant, men ni måste väl inse, att jag vill vara tillsammans med Meli den korta tid, hon är här.
— Naturligtvis, sade Hanna kallt, vi ska visst inte hindra dig.
— Kommer din söta Meli då hit till dig? frågade Lisbeth med ett förstulet leende.
— Så du kan fråga, Lisbeth! Nej, hon skall naturligtvis bo hos sina släktingar, greve Wendeslows här. Men vi måste ju träffa varandra mycket ofta, det ha vi kommit överens om redan i pensionen.
— Har hon skrivit till dig?
— Nej, jag hörde det av Thea Schwarzkopf. Meli vill säkert komma och överraska mig.
— Tydligen! sade Lisbeth med en gäckande glimt i sina ögon. Gör dig beredd på en stor överraskning, lilla Kackerlacka! Så vitt jag känner din bedårande Meli rätt, kommer hon att alldeles ignorera dig här i Weidenburg, varest hon har sina grevliga släktingar.
— Fy! utropade Emmy harmset, hur kan du säga något så avskyvärt om min kära Meli. Du känner inte avgrundsdjupet i hennes hjärta.
— Hm, du kan ha rätt; det är nog en avgrund av tomhet, där hennes hjärta borde vara. Men nu bryr vi oss inte om det där längre. Hanna, det är visst din tur att spela något i dag.
Om icke Lisbeth varit så munter och obesvärad, hade stämningen i kretsen helt visst varit litet tryckt, ty både Hilly och Hanna kände sig sårade av Emmy och talade också på hemvägen därom.
Hilly fortfor att sitta för fröken Mertz och såg med förtjusning sin bild framträda på duken under konstnärinnans skickliga händer. Då den senare hörde, att Hilly själv hade stor håg för målning, erbjöd hon sig att giva den unga flickan några lektioner, så att hon
