sedan kunde fortsätta att på lediga stunder öva sig på egen hand. Hillys tacksamhet kände inga gränser. Hon kunde visserligen ej få ägna sig helt åt konsten, men bon skulle ändå lära sig måla och kanske bli i stånd att framdeles åstadkomma en och annan tavla, som hon kunde få såld.
På söndagen träffades svärmens medlemmar efter gudstjänsten utanför kyrkan och gjorde upp, var de skulle sammanträda på eftermiddagen. Emmy var dock ej med.
Då de gingo över planen sade Lisbeth plötsligt:
— Titta, där borta står det grevliga herrskapet med den förtjusande Meli och presentera det söta barnet för sina bekanta. Ja, nog kan hon uppträda förnämt, det måste man säga! Så, nu gå de. Men se, vem kommer fram till henne nu, om inte vår lilla Kackerlacka! Nu bör det väl bli ett rörande återseende!
Emmy hade verkligen närmat sig de grevliga och deras nies, och då de nu ämnade fortsätta framåt vägen, ropade Emmy halvhögt med undertryckt jubel i sin röst: Meli! Och då denna icke hörde ännu en gång litet högre: Meli!
Den unga flickan vände sig till hälften om mot Emmy och sade därpå till grevinnan:
— Ursäkta mig ett ögonblick, kära tant, det är en flyktig pensionsbekantskap, du förstår.
Emmy stod som förlamad. »En flyktig pensionsbekantskap!» Hon, som ansåg sig vara Melis bästa, intimaste väninna.
Melitta räckte henne handen.
— God dag, Emmy. Det var roligt att få se dig, jag hade alldeles glömt bort, att du bodde här i Weidenburg. Jag skulle gärna velat hälsa på dig någon gång, men du står ju så helt utom våra kretsar… du förstår nog, eller hur? I pensionen är det ju inte så noga, men när man kommit ut i stora världen får man lov att hålla sig inom den krets man tillhör. Adjö, Emmy!
Hon nickade och skyndade sedan på lätta fötter tillbaka till sitt sällskap.
