hade kommit hem upprörd och förtvivlad och brustit ut i en sådan tåreflod att hennes orolige pappa skulle ha sprungit efter doktorn, om icke den lugnare modern hindrat det. Det dröjde en stund, innan de lyckades få veta orsaken till denna plötsliga sorg.
— Du har dig själv att skylla, sade modern. Du vet att jag aldrig gillat ditt överdrivna svärmeri för den där högfärdiga Melitta utan varnat dig för henne. Och för den fåfänga varelsens skull har du ställt dig illa med dina verkliga väninnor. Du har dragit dig ifrån dem bara för att du trodde, att Melitta skulle införa dig i hennes kretsar.
Emmy grät ännu värre, och då modern ej fick något svar fortfor hon:
— Stackars barn, du lider nu straffet för din fåfänga och förblindelse. Jag hoppas ändå, att de snälla flickorna här inte känna sig så djupt kränkta av ditt uppförande, att de inte kunna förlåta dig, om du ber dem därom. Kom nu och ät middag.
Men Emmy vägrade envist att äta.
— Plåga mig inte, sade hon. Jag kan inte äta nu.
Föräldrarna gingo, och Emmy lämnades att gråta och jämra sig så mycket hon ville. Det gjorde hon också så grundligt, att hon snart låg stilla och utmattad på soffan. Hennes ideal i spillror! Det var otroligt, outhärdligt! Tänk, vad Lisbeth skulle skratta, om hon visste det. Hon hade ju alltid förutspått ett sådant slut på Meli-vänskapen. Väninnorna kunde hon naturligtvis ej uppsöka… ensam och övergiven var hon!
Då hördes fasta steg i rummet bredvid och efter en kort knackning öppnades dörren och Lisbeth trädde in.
— Go'dag! sade han, kastade av sig hatt och handskar, satte båda händerna vid höfterna på ett ej vidare behagfullt sätt och betraktade den orörligt liggande Emmy, som ej visste, vad hon skulle tro om Lisbeths uppträdande på platsen.
— Min kära Emmy, började Lisbeth, du är verkligen den dummaste lilla toka, som går på Guds gröna
