— Det kan du inte vara din farbror nog tacksam för, kära barn. Efter lektionstimmarna i morgon får du gå till Oron och Châtillens och göra dina avskedsvisiter, din farbror kommer redan under de närmaste dagarna hit och hämtar dig.
Hilde var så överväldigad av den överraskande underrättelsen, att hon icke var i stånd att tänka klart och redigt. Som bedövad gick hon ned till kamraterna, och som en bomb föll hennes nyhet ned mitt i flickornas muntra pladder och skratt. Bestörta och förvånade omringade de henne.
— Men varför? Varför? ropade de. Din farbror måtte väl ha någon orsak att hämta dig.
— Ja visst, det glömde jag alldeles att fråga om.
Allmänt skratt. Det är så likt dig! Det är tur, att ditt huvud sitter fast, eljest skulle du nog glömma det kvar på Sûrcrêt.
Hilde rusade emot mademoiselle, som just kom i dörren, och frågade efter farbroderns skäl. Men mademoiselle kunde ej upplysa därom; hon visste blott att det icke var något, som behövde ge anledning till oro.
Följande eftermiddag gick Hilde tillsammans med de båda kusinerna till Châtillens för att för sista gången tillbringa några timmar där. Tant Adele beklagade livligt att hon skulle resa, och Valentine var alldeles upplöst av smärta. Även Hildes hjärta var tungt av vemod, ehuru hon på samma gång gladde sig åt hemresan och återseendet av mamma, mormor, Hilly och hela svärmen. Hon skrattade för sig själv, då hon föreställde sig flickornas överraskning.
Det var efter lektionstimmarna dagen efter besöket på Châtillens. De unga flickorna höllo på att leka i trädgården och Hilde hade sprungit upp efter sin kofta.
Med klara ögon såg hon sig omkring, då hon kom ut på verandan utanför salen. Ja, nog var det vackert här alltid… underbart vackert… men mot hemmet gick ändå ingenting på jorden upp! I sin hjärtefröjd måste hon taga sig till med något. Hennes blick föll
