på trappräcket — det måste väl vara bra livat att rutscha ned utför detta, och Blanche såg henne ju inte.
I nästa ögonblick satt hon uppe på räcket och gav sig fart utför. Då såg hon, att en herre kom gående uppför gången vid de små granarna. Att hejda sig var icke möjligt… alltså, ödet måste ha sin gång! Strax därpå var hon nere och sprang jublande emot den gamle herrn, som bestört vid denna syn blivit stående orörlig.
— Farbror Ernst! Farbror Ernst! Vad jag är glad, att du kommit! Men så besynnerligt, att du vill hämta mig redan nu.
Hon lindade armarna om honom och upplyfte sitt rosiga ansikte mot honom. Han kysste henne på pannan.
— Jag hade verkligen inte väntat mig att finna dig i en så opassande situation, sade han.
— Å farbror, den där rutschningen var verkligen inte avsedd för dina ögon. Jag var så glad åt hemresan.
— Jag är rädd, att denna hemresa kommer för tidigt för dig, sade farbrodern med en lätt suck.
— Tro inte det, farbror, jag har blivit rysansvärt förståndig. Madame Mellet är mycket belåten med mig. Jag har lärt mig språken så bra, att jag kan prata vad dumheter som helst både på franska och engelska, och vår musiklärare är också mycket nöjd med mig. Men varför hämtar du mig nu, farbror?
— Jag ska säga det sedan, för mig nu till madame Mellet.
Tigande stego de uppför trappan, därpå frågade Hilde!
— Hur är det med mamma?
— Jo tack, tämligen.
— Och mormor och tant och hela svärmen? Men flickorna vet du väl ingenting om, kan jag tro?
— Nej, och de veta inte heller av att du kommer hem.
Det var tur att de ej längre befunno sig i trappan, eljest kunde Hildes luftsprång ha blivit farligt för henne.
