hår, rosigt ansikte och strålande blå ögon stormade in och fram mot henne.
— Hilly, min kära Hilly, sannerligen tror jag inte hon får dåndimpen! Lilla Syrsa, det är verkligen jag, din egen Trollslända!
— Hilde! Halvt jublande, halvt snyftande trängde detta utrop ur Hillys bröst, och gråtande av glädje sjönko de båda väninnorna i varandras armar.
Nu rusade även de andra fram under höga jubelrop, och leende stängde Heinz dörren.
— Hilde, Hilde! Är det verkligen du? ljöd det om vartannat.
— Ja, tror ni kanske, att det är min vålnad, skrattade Hilde förtjust över den lyckade överraskning hon åstadkommit. Men nu måste jag gå och hälsa på Hillys mamma och farfar. Heinz träffade jag redan på gatan, och han har nästan kramat ihjäl min hand. Han är samma gamla björn som förut… fast en väldigt hygglig gammal björn, förstås.
— Vad står du och grundar på, lilla Kackerlacka? frågade Lisbeth Emmy, som nu stod litet avsides.
— Ack, Lisbeth, jag tänkte, att den sanna vänskapen är något bra vackert, svarade Emmy.
— Ja, ingenting på jorden går upp mot den! svarade Lisbeth.
— — —
Först sedan de långa vintermånaderna förgått och våren var kommen, fick Hilde glädjen att återse sin mor, vilken kom hem lagom för att hinna övervara dotterns konfirmation.
Förutom sin läsning hade Hilde under vintern även haft privatlektioner i språk och musik, och på sina lediga eftermiddagar hade hon med förtjusning på nytt deltagit i svärmens sammankomster. Att flickorna voro lyckliga över att åter ha sin Trollslända ibland sig behöver väl knappast sägas.
Hillys lektioner i målning hade tagit ett plötsligt slut, emedan fröken Mertz rest till Italien i studiesyfte. Väl hade Hilly till en början saknat sin äldre väninna
