Enrikos läppar ryckte av djup rörelse.
— Tack, far, för allt vad du gjort och ännu gör för mig. Jag hoppas Gud skall hjälpa mig att vedergälla dig det.
De växlade ännu några fasta handtryckningar med varandra och vände sig därpå till den hejdlöst gråtande Hilde och försökte trösta henne. Nu kom även doktor Hermsdorf upp på däck, Han var blek och rörd och tog ännu en gång farväl av sina barn.
Då båten, som förde honom och köpmannen i land, försvunnit, och fartyget satt sig i rörelse, smög sig Hilde snyftande intill sin barndomsvän.
— Det är något så hjärtslitande i ett sådant här avsked, Riko. Du ska få se, att jag inte överlever det länge.
— Åjo, du blir nog snart glad igen, tröstade ynglingen. Försök bara. Du ska ju vara din mors tröst och solsken, glöm inte det. Vill du inte börja med det genast, lilla Trollslända?
— Å, min stackars lilla mamma, jag har ju alldeles glömt henne! ropade Hilde förskräckt och sprang utför trapporna ned i salongen. Här fann hon Hugo, som stod bredvid modern och försökte trösta henne så gott han kunde, ehuru det ej tycktes lyckas så särdeles väl. Han andades ut, lättad, då systern kom och drog sig snart tillbaka.
Hilde kysste moderns smala, vita händer och sade hjärtligt:
— Gråt inte, mamma lilla, pappa blir ju inte ensam… farbror Born är hos honom, och ett år går ju så väldigt fort. Tänk bara så roligt det blir, när pappa kommer till oss sedan. Jag gläder mig redan alldeles rysligt åt det, och det gör väl du också, mamma. Å, vad vi ska ha roligt då!
Hon omfamnade häftigt modern, som suckande sköt henne ifrån sig.
— Inte så häftig, Hilde, jag har så ont i huvudet.
— O mamma, då måste du lägga dig och vila, sade den lilla dottern och bredde omsorgsfullt en lätt filt över modern, varpå hon satt sig bredvid divanen.