trevligt var det likväl ej. Stora droppar föllo ned på båda sidor om taket, och över vattnet lägrade sig dimnan allt tätare.
Piötsligt hördes utifrån vattnet, på ganska nära håll, ett gällt skrik av en mänsklig stämma. Bestörta sågo sig alla omkring, men utan att kunna varsebliva någonting.
— Ett fartyg! Vi stöta på det! Sammanstötning! Vi kan borras i sank och gå till bottnen! Så ljöd det ängsligt från mun till mun. Några av damerna svimmade, andra skreko högt, medan andra passagerare åter spänt stirrade ut i den förrädiska dimman, som dolde den hotande faran.
Mistlurens genomträngande tjut ljöd över havet, men ingen signal besvarade dess varning. Ingenting hände, endast de mänskliga rösterna där borta ropade åter, men nu på längre avstånd.
Det var tydligt, att i närheten befann sig någon mindre farkost, vars resenärer bådo om hjälp.
Kaptenen lät ångaren sakta farten, en båt sattes ut, några matroser hoppade ned däri och rodde i riktning mot de ropande. Med stor spänning avbidade man deras återkomst.
Alla lyssnade och hörde av matrosernas tillrop, att de funnit den främmande farkosten. Efter en stund ljöd ett högt hurrarop över vattnet, och snart förkunnade regelbundna årslag att båten återvände. Passagerarna skyndade bort mot skeppstrappan för att få se de räddade.
Nu steg en matros upp med en vitklädd flickas gestalt i sina armar; därefter kom den andre med en ung gosse. Några fler funnos ej i den lilla båten.
Läkaren tog genast hand om de skeppsbrutna och antog gärna miss Braddons erbjudande om hjälp, då han lärt känna henne som en god sjuksköterska. Hilde gick ned i hytten med sin mor, men sedan fru Hermsdorf gått till vila skyndade hon åter upp på däck för att vänta på miss Braddon.
Äntligen uppenbarade sig den efterlängtade, och icke blott Hilde utan även flera av de närvarande da-
