Hilde teg litet förvirrad. Carmen hade trots sin ungdom ett så säkert, stolt och förnämt sätt och uppträdande, att hon imponerade på henne.
De pratade en stund, men snart ville Carmen gå ned till sin sjuke bror igen; hon hade kommit upp på däck blott för att hämta frisk luft. Hon tog med tacksamhet emot Hugos och Enrikos erbjudande att ofta hålla hennes bror sällskap.
Så snart hon åter visade sig på däck skyndade Hilde henne glatt till mötes.
Hon berättade naturligtvis för sin nya väninna om Enrikos föräldrar, och denna lovade henne, att be fadern anställa forskningar efter gossens familj.
— I Lissabon går det kanske inte så bra, sade hon, men jag har en farbror i Granada som säkert kommer att intressera sig för saken, om far skriver till honom.
På tredje dagen fick även den unge Alfonso komma upp på däck, och Hilde gjorde hans bekantskap. Han var mycket lik sin syster men såg blek och sjuk ut och hade röda fläckar på kinderna alldeles som mamma.
Carmen vårdade sig med största omsorg om honom och strålade av lycka, då han upprepade gånger försäkrade henne, att han nu kände sig mycket bättre och hade övervunnit följderna av deras äventyr.
— Vad de våra nu ska vara oroliga för oss! sade Carmen till Hilde. Tant Isabella måste väl tro, att vi omkommit. Lyckligtvis är vår far ute på resor och kommer hem först i dag eller i morgon. Så jag hoppas att han ännu inte fått höra något.
Då fartyget närmade sig Lissabon, var vädret alltjämt strålande vackert. Snart kunde man urskilja stadens vita husmassor, dess trappor, terasser och höjder, som kröntes av stolta borgar och kyrkor. Alla hänfördes av den portugisiska huvudstadens storartade skönhet.
De båda syskonen di Costa togo nu avsked av sina vänner ombord. Hilde saknade dem mycket, men tröstade sig med miss Braddons sällskap.
I Dower måste hon emellertid skiljas även från denna. Men nu var ju det egna målet ej avlägset.
