I Hamburg skulle fru Hermsdort emottagas av Enrikos farfar för att där vila ut en tid efter resan. Först sedan skulle färden gå vidare till det mecklenburgska hemmet. Hilde var full av förväntan och emotsåg den närmaste framtiden med mycken spänning.
II.
HEMMA.
Den ljuvliga pingsthelgen hade nyss förgått. Aldrig var den lilla mecklenburgiska staden Weidenburg vackrare än om våren.
På alla fria platser, på promenaderna, i parken bakom det storhertigliga slottet, överallt doftade fläder och syren, och mellan dess vita och violetta blomsterhopar vajade lätta och luftiga, lysande guldregnsklasar.
Kyrkklockan slog just nu åtta. Det kunde ej betraktas som en tidig timme på en så vacker vårdag, och likväl låg i ett av de små husens sovrum en ung flicka ännu i sin ljuva sömn.
Då var en solstråle djärv nog att tränga in genom de vita gardinerna och falla rätt på den lilla vita nästippen. De blå ögonen öppnade sig och sågo sig förundrade omkring. Dörren öppnades i detsamma, och en gammal dam blickade in i rummet.
— Mormor! jublade flickan. Så glad jag är att vara hos dig! Kom och sätt dig här hos mig, jag har så rysligt mycket att fråga dig om. Har mamma redan stigit upp?
— Nej, hon har sovit dåligt i natt, så att hon
