ögon skälmen glimtade fram. Nå, tycker du om det nya hemmet?
— Ja, väldigt mycket! Och jag är så glad åt skolan.
— Verkligen? Nå, det låter höra sig. Jag trodde inte du var så ivrig att lära.
Hilde såg förvånad på sin farbror och svarade: Jag har alltid varit en ryslig latmask, och jag gläder mig åt skolan bara för att jag där kommer att träffa andra flickor. Jag vill så gärna ha några väninnor.
— Å, jaså därför bara! Men huvudsaken är ändå att du är flitig, bekantskaperna får komma i andra rummet.
Hilde rodnade och ämnade svara något, då till moderns lättnad Hugo inträdde. Det blev nya hälsningar och man fick annat att tala om.
Efter en stund togo de båda fränderna avsked, och knappt hade de gått, förrän Hilde utropade:
— Vad jag är glad att jag är hos dig och mormor, mamma. Tant och farbror är så förskräckligt strama och förnäma… jag tycker inte alls om dem.
— Barn, du gör mig bekymmer. Vad ska de väl tänka om dig nu?
— O, har jag inte uppfört mig riktigt då, mamma?
Modern suckade.
— Jag är rädd att du gjort ett mycket dåligt intryck på dem.
— Å, tror du det? Var inte ängslig för det, mamma lilla. Vänta bara, det ska vi snart ta reda på.
Och innan någon av de närvarande anade, vad hon tänkte göra, hade hon sprungit ut och rusade framåt lindallén.
— Farbror Ernst! Farbror Ernst! ropade hon med skallande stämma.
Översten och hans fru vände sig förvånade om och inväntade hennes ankomst.
— Men Hildegard, sade tant Frida förebrående. Hur kan du, stora flickan, rusa efter oss på det där viset? Att väcka ett sådant uppseende!
— Uppseende? Hilde lät sina muntra ögon irra om-
