Och Hilly kände sig verkligen liksom dold i en paradisisk fristad, då hon flydde hit upp från sin broders ändlösa gäckerier. De fyra inackorderingarna hade med förtjusning upptagit denna benämning och med prydlig stil skrivit på ett stycke kartong: Fridens Paradis eller Syrsans boning. Och detta hade de satt upp på Hillys dörr som ett visitkort.
Hon hade förtörnad rivit bort det, men då denna besynnerliga skylt alltid åter uppenbarade sig på dörren, lät hon den slutligen sitta kvar och satte sig helt enkelt däröver… som det anstod en »storsint själ».
För tillfället satt den unga flickan vid kammarens enda fönster, som vette utåt gården. En hög, lummig lind utbredde sitt lövverk framför detta fönster och spred om sommaren en ljuvlig blomdoft in i det lilla gemaket. Det var Hillys favoritplats. Hon kunde härifrån se över de andra husens tak, över otaliga grönskande trädkronor och hade sin glädje i att iakttaga de små fåglarna, som bodde och kvittrade i linden.
Solskenet flödade in i kammaren och belyste de enkla möblerna, den vita bädden, de båda oljemålningarna på väggen och mässingsburen i fönstret, där en kanariefågel hoppade omkring.
Hilly var mycket förtjust i den lilla sångaren, som hon fått till julklapp av Heinz, men för ögonblicket ägnade hon honom ingen uppmärkssamhet. Hon var så fördjupad i sina tankar, att hon varken såg eller hörde något. Emellanåt skrev hon ned någonting på ett papper, som låg framför henne på bordet, därpå funderade hon åter.
Då knackade det plötsligt på dörren. Förskräckt grep hon papperet, kastade det i bordslådan och sköt in denna, innan hon ropade »stig in!»
Det ljöd icke vidare inbjudande och helt motvilligt reste Hilly sig upp och stirrade häpen på den inträdande. Det var en liten älvlik flicka i hennes ålder, med böljande ljust hår och skälmaktigt spelande, blåa ögon.
— Är det här Fridens paradis? frågade inkräkterskan livligt. Så lustigt! Och vem är syrsan?
