Sida:Trollsländan som backfisch 1924.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs

— Nå, Hilda, du blomstrar ju som en aftonrodnad! Är det ett återsken av din sinnesstämning?

— Kanske det, svarade hon kort, ty broderns sätt förargade henne. För det första tycktes han befinna sig i det henne så förhatliga gäcksamma lynnet, och för det andra kunde hon icke tåla att bli kallad för Hilda. Och det visste Heinz… varför skulle han då reta henne?

— Kommer »den exotiska» hit i morgon igen?

Hon nickade blott.

— Jaså, då kanske det inte passar dig så bra att jag kommit och stör er.

— Å Heinz, hur kan du tala så! utropade Hilly förebrående, och tårarna trängde fram i hennes ögon.

— Seså, du är då en förskräckligt känslig liten syrsa. Kom nu och var inte förargad på mig.

Hon gick litet motvilligt fram till honom, men då han ömt lade armen om hennes hals, kunde hon ej vara förtörnad längre, och hennes ansikte lyste upp.

— Säg, Hilly, liknar din nya väninna dig?

— Ja, hon säger det.

— Å du store! suckade Heinz, då kommer jag i framtiden att befinna mig liksom mellan Skylla och Charybdis!

— Hur så?

— Jo, om hon också är en sådan där känslig själ…

— Å, för den saken kan du vara lugn. Min Hilde är förskräckligt glad och munter. Jag tror inte att hon tar illa upp för någonting.

— Utmärkt! Det var då en förståndig backfisch! Då ger jag dig min välsignelse till denna nya vänskap och lovar dig att behandla den underbara varelsen med en artighet, som kommer att ge henne en mycket god tanke om de unga männen här.

— O ja, Heinz, gör det, är du snäll… hon är verkligen mycket söt och rar.

— Ja visst, det kan jag väl föreställa mig efter alla beskrivningar. Men hör på, liten, är du nu i stånd att tänka på prosaiska ting igen? Jag börjar bli mycket hungrig.

— Å, och jag som inte har dukat färdigt än.