Heinz gick ut till barnen i trädgården och Hilly fortsatte skyndsamt med dukningen.
⁎
Följande dag var Hilly så glad som hon icke på mycket länge varit. På morgonen gick hon med brodern och gossarna till kyrkan, och på eftermiddagen sprungo de allesammans oupphörligt till dörren för att se, om Hilde kom.
Hilly började just frukta, att hon glömt sitt löfte, då den lilla vitklädda gestalten uppenbarade sig i gathörnet och vid åsynen av Hilly satte av i fullt språng.
— Hilly!
— Hilde!
Glädjestrålande föllo de i varandras armar.
— Om du visste, vad jag glatt mig åt att du skulle komma! utropade Hilly.
— Och jag då! Jag kunde knappast vänta till den bestämda timmen! Men var är din mamma och pojkarna? I dag måste jag lära känna allihop.
— Ja, det ska du, men kom först in i mitt rum och ta av dig hatten.
Det gjorde Hilde, och därunder pladdrade hon ivrigt vidare:
— Mamma är förskräckligt nyfiken på dig och mormor också. I morgon, när vi komma från skolan, ska jag ta dig med hem, och tänk dig, jag får vara kvar hos dig hela eftermiddagen och kvällen i dag, det vill säga, om du vill ha mig.
— O Hilde, så bedårande!
Detta glädjebudskap måste nödvändigt belönas med ännu en omfamning, och därpå kom även Hilly fram med sin nyhet.
— Kan du gissa, Hilde, vem som kom i går kväll?
— Din bror Heinz? Å, så glad jag är, jag är rysligt nyfiken på honom. Var är han?
