— Så lustigt! utropade Hilde. Om jag föreställer mig att min mamma inte skulle veta, vem min pappa egentligen är!
Hon skrattade silverklart, men Hilly antog en förnärmad uppsyn.
— Har du då inte en enda smula romantik i dig? sade hon. Liksom om sådana saker inte hänt och mycket väl kunna hända. Men nu måste jag diska kopparna och ställa in hela kaffeservisen, tillade hon litet modfällt.
Hilde sprang genast upp och hjälpte henne bära.
— Jag ska hjälpa dig med alltihop. Det är så roligt!
Hilly strålade av förnöjelse. För första gången i sitt liv tyckte hon att diskningen var en trevlig sysselsättning. Och snart gick det så glatt och lustigt och högljutt till i köket, att Heinz kom till dörren och tittade in och frågade:
— Får jag komma in, mina damer? Kanske jag kan vara er till någon nytta?
— Se här, sade Hilde, ni kan ställa de koppar, som jag torkat på serveringsbrickan där borta. Men akta er… Hilly darrar redan av ängslan att jag skall ställa till någon hejdundrande skräll med de här relikerna.
— O Hilde, hur kan du anförtro Heinz något så skört och ömtåligt? Han är den oskickligaste människa man kan få tag i.
— Min bästa syster, jag måste protestera. Hur kan du ställa mig i en så falsk dager inför denna unga dam!
— Det vill jag visst inte, men, vet du, Heinz, det är verkligen bättre att du nöjer dig med att titta på.
— Ja, på pallen med honom, så att han inte ställer till något ofog! ropade Hilde muntert, i det hon nödgade honom att taga plats på kökspallen.
— För all del, inte på den — den har bara tre be…
Hilly kom icke längre. Den intet ont anande Heinz hade redan satt sig på den trasiga pallen, som genast stjälpte, och innan han visste ordet av låg han vid de unga flickornas fötter.
