sig an henne med mycken stränghet och sökte väcka hennes pliktkänsla.
Då hon kom från skolan, måste hon genast gå till onkeln för att öva sig i pianospelning tills det blev tid att äta middag. Sedan kom privatlektionerna och läxläsningen och först efter intagen kvällsvard fick hon gå hem till sin mor. Hennes största glädje var söndagarna, vilka hon alltid tillbringade i sällskap med Hilly, antingen hemma eller hos väninnan.
— I morgon har jag stor mottagning, sade hon en lördag till denna, då de träffades i skolan. Jag har fått för mig att jag måste inbjuda hela klassen en gång; de är allesammans så hyggliga flickor, och jag är verkligen skyldig dem det. De vill gärna komma allihop. Du får lov att komma litet tidigare i morgon, Hilly, så fort du har ätit middag.
På söndagseftermiddagen gick Hilly följaktligen i god tid till fru Schlossers trädgård, och tillbringade en mycket angenäm stund med Hilde.
— När komma de andra? frågade hon, då de sutto tillsammans i äppelträdet, som av Hugo döpts till »Insektsboet».
Hilde dinglade med benen och lät sina strålande ögon irra omkring.
— Vilka andra? frågade hon sorglöst, i det hon forskande kikade upp i trädets lummiga krona. Vet du vad, när äpplena bli mogna i höst, klättrar jag upp i toppen. Jag har nyligen provat det och det gick utmärkt, fastän mamma förstås var litet missbelåten med revorna i klänningen. Vet du, hon är mycket förtjust i dig.
Hilly rodnade av glädje, men återtog nu:
— Tror du inte, att de andra är här snart? Du har ju bjudit hela klassen, tillade hon, då Hilde frågande såg på henne.
— O ja visst, det hade jag alldeles glömt!
— Måste du inte duka kaffebordet nu?
— Ja, tomma koppar och fat kan jag väl ställa fram, utropade Hilde och brast i ett klingande skratt,
