— Mamma — Hilde flög fram och kastade sig häftigt över henne. Du är väl inte sjuk? O säg nej… jag har ängslat mig halvdöd för dig.
Fru Hermsdorf strök smeksamt över de ljusa hårböljorna och sade med en lätt suck:
— Var lugn, Hilde, och gå och lägg dig igen. Jag har bara litet ont i huvudet, ingenting annat.
— Alldeles säkert?
— Ja, min älskling, men gå nu genast och lägg dig, eljest förkyler du dig.
— Min lilla mamma, så glad jag är!
Ännu en innerlig omfamning och så sprang Hilde tillbaka till sin lilla kammare. Med välbehag kröp hon ned i den vita bädden och hade snart somnat in med ett leende på läpparna.
IV.
ÅRSMARKNADEN.
Sommaren var förgången, och det började redan bli kallt och ruskigt. Hilde gladde sig likväl åt den kommande vintern med dess is och snö. Hon föreställde sig att det skulle vara förtjusande att åka skridsko och kälke tillsammans med kamraterna.
Detta nöje skulle hon dock endast på söndagarna kunna njuta av, ty den stränge onkeln gav henne aldrig ledigt på vardagarna. Hon suckade under detta tvång, men tröstade sig med att det snart skulle upphöra. I mars eller senast i april skulle ju hennes far komma hem, och han skulle nog inte göra tillvaron så svår för sin lilla virvelvind.
