sten. Så hotande det ljöd. Hildes hjärta bultade, då hon trädde in i rummet.
— Vad skall egentligen den här historien betyda? frågade han tvärt.
Kling… ling! ljöd dörrklockan.
— Ack, farbror, det är de båda sista, jag ska bara springa ut och betala dem.
Hon drog hastigt portmonnän ur fickan utan att ge akt på de pepparkakor, som därvid föllo ned och rullade omkring på golvet.
Efter en stund återkom hon och skrattade, då hon varseblev pepparkakorna, plockade upp dem och sade:
— Seså, nu är den affären klar, jag tror, att karlarna haft mycket roligt åt det.
— Men du tycks inte alls inse, hut opassande du uppfört dig, vilken orätt du begått?
Hilde såg förundrad på honom.
— Men farbror, utropade hon ivrigt, flickorna ha alltid fått lov, om positiven spelade utanför skolan. Nu var jag rädd att det inte skulle komma några, och därför beställde jag dit karlarna.
— Skäms du då inte? Du är ju värre än den sämsta gatpojke! Det var inte din utan rektorns sak att sluta skolan, du hade ingen rätt att ingripa på något vis. Att beställa dit positivspelarna var högst opassande… förstår du då inte det? Har du ingen anständighetskänsla i dig?
Hilde suckade djupt.
— Jag tror inte jag förstår det.
— Då skall jag lära dig vad som passar sig och vid varje tillfälle inskärpa det hos dig, så att det till sist stannar kvar och du inte kan glömma det. Till straff för ditt opassande uppförande och ditt lättsinne får du inte gå ut på marknaden vidare i dag. Nu spelar du över dina pianoläxor, och sedan du tagit dina privatlektioner kommer du tillbaka till mig och stannar här till kvällen.
Hilde stirrade bestört på farbrodern, därpå ropade hon utom sig:
— Det kan väl inte vara ditt allvar, farbror? Jag
