— Vad skulle du säga, barn, om jag såsom ert överhuvud, vartill ni ju utnämnt mig, skulle bjuda hela svärmen till oss på annandagen?
Hilde stod ett ögonblick mållös av överraskning, därpå föll hon farbrodern om halsen och kysste honom.
— Å farbror, det vore förtjusande av dig! Och får vår krets sedan sammanträda varje söndag?
— Ja, om du lovar mig att allvarligt bekämpa alla dina fel, så har jag ingenting däremot… det vill säga, blott så länge du inte ger mig någon orsak att upphäva tillåtelsen.
— Nej nej, farbror, jag ska vara förskräckligt ordentlig. Tänk, vad ska de andra säga om det! Det här är verkligen min bästa julklapp.
Stor blev överraskningen och fröjden, då Hilde meddelade sina väninnor överstens inbjudning. Hilly var dock ej så litet ängslig över att behöva vara hos den stränge herrn hela eftermiddagen. Hon hade upplevat en tyst och stillsam julafton. Det var den första julen efter faderns död, och minnet därav kastade helt naturligt sin skugga över festen och hindrade uppkomsten av all verklig glädje.
På juldagen kom hennes bror hem och hade med sig en dotter till farfaderns brorson, en förmögen köpman i Schwerin. Klara, så hette den unga flickan, var knappt ett år äldre än Hilly. De båda kusinerna hade aldrig förr sett varandra, men Klaras förnäma och litet högdragna sätt behagade icke alls Hilly.
Under tystnad åhörde hon Klaras obesvärade konversation med Heinz, då de efter middagen sutto i salongen. Så helt annorlunda denna unga dam var än flickorna i Weidenburg. Och så fint och elegant hon var klädd! Hilly hade alls ingen lust att föra henne upp i sitt kära, enkla Paradis.
— Din syster är verkligen så tyst och blyg som du beskrivit henne, Heinz, sade Klara med sitt överlägsna leende, ja ännu mer… och det i hennes eget hem till på köpet! Så lustigt!
Hon skrattade road, men Heinz strök sin förlägna syster över lockarna och sade:
