Hermsdorfs hemkomst ryckte närmare. Lilla Trollsländan visste icke till sig av glädje, och även hennes mor gladde sig mycket åt det väntade återseendet.
Fadern hade skrivit, att hans efterträdare ännu icke anlänt, men han hoppades kunna resa i mitten av mars. Fru Hermsdorf väntade otåligt på underrättelsen om hans avresa och började bli orolig, då tiden gick utan att han hördes av.
En dag, då Hilde kom från skolan, gick tant Frida henne till mötes, strök kärleksfullt över hennes kinder och sade:
— Du ska genast gå in till farbror, mitt kära barn.
Hur sorgsen hon såg ut, och hennes ögon voro röda, som om hon gråtit! Då hon kom in till farbrodern, reste sig Hugo hastigt och skyndade ut, så att hon ej hann se hans bleka och förstörda ansikte.
Hilde sprang muntert fram till onkeln och utropade:
— Vet du vad, farbror, jag tror, att pappa vill överraska oss! Tror du inte också, att han rest för länge sen?
— Nej, Hilde, han kommer inte.
— O, har han skrivit?
— Nej, men jag har i dag på morgonen fått ett brev från hans vän, herr Born, som underrättar oss om, att resan inte kan bli av.
— O så tråkigt! ropade Hilde, i det hon brast i gråt. Jag gladde mig så rysligt åt det. Men varför inte? Är det nu några människor, som sjuknat i den där gamla otäcka febern igen?
— Ja barn, det är gula febern, som kvarhåller din far där borta.
Så besynnerligt blek och bedrövad farbrodern såg ut! En ångestfull aning grep plötsligt det sorglösa unga hjärtat, och hon frågade bestört:
— Farbror! Pappa är väl inte sjuk själv?
Översten drog henne intill sig och sade kärleksfullt:
— Jo, Hilde, din älskade far har svårt insjuknat i gula febern, och blivit troget och omsorgsfullt vårdad av sina vänner.
