väninnorna så ofta hade skämtat och skrattat, och med en vild snyftning störtade Hilde emot dem.
En stund grät hon tillsammans med dem; och så började de sakta tala tröstande ord till henne. Men Hilde ville ej låta trösta sig.
— För mig finns det ingen tröst, sade hon, jag förstår inte hur jag ska kunna leva hädanefter.
— Du måste bedja Gud att han hjälper dig och ger dig styrka, sade Hilly sakta.
— Ja, tillade Hanna, och så måste du bestämt föresätta dig att bekämpa din smärta för att kunna vara din mor till tröst och stöd. En innerlig bön och en fast vilja förmå mycket.
Hilly tog henne i sina armar och strök kärleksfullt hennes hår och kinder. De fortsatte att tala milt och tröstande till henne, till dess hon småningom blev litet lugnare.
— Ack, så snällt att ni kom till mig, suckade hon. Jag kände mig så övergiven, för jag kunde inte få vara hos mamma. Ni måste mycket ofta komma till mig… vill ni det?
— Ja, det ska vi säkert göra. Kommer du snart till skolan?
— Jag vet inte. Jag tycker att allting har tagit slut. Jag skulle helst vilja fara till Buenos Ayres och se efter om min kära pappa verkligen är död. Jag kan inte tro det. Det är alltför förskräckligt.
— Vi är nu alla tre faderlösa och måste hålla riktigt troget ihop, sade Hilly, och under tårar omfamnade flickorna varandra.
⁎
Den ljuvliga våren kom och med den konfirmationen. Under påskhelgen kom Insektssvärmen för sista gången tillsammans, åtminstone med sitt fulla medlemsantal.
