efter kaffet läste Hilly upp breven från de båda frånvarande insekterna.
Lisbeths skrivelse löd sålunda:
»Hannover den 30 maj.
Min kära Insektssvärm!
Min tid förbjuder mig egentligen att ägna mig åt brevskrivning, men min kassa fordrar det i stället liksom mitt hjärta, ty den tål för närvarande inte vid några böter.
Ack, barn, vad ni äro lyckliga, som få vara kvar i vårt gamla goda Weidenburg och slippa att bli skickade till »högre utbildning». Här finnas många ofantligt fina unga damer i pensionen… backfischar törs man väl knappt kalla dem längre… så förnämt skicka de sig och så fint och lillgammalt konversera de. Avskyvärt, säger jag er! Tacka vet jag vår okonstlade enkelhet i Weidenburg.
Vår Amiral fladdrar helt förnöjt med i deras krets. Hon är skapad för den finare polityren, men er ohyfsade Humla kommer att återvända till er precis likadan som hon var, när hon flög bort. Hon är oförbätterlig och låter inte dressera sig. Well, it cannot be helped, som engelsmannen säger. Synd bara att den gagnlösa dressyren kostar så mycket pengar. Tänk bara så många julklappsutdelningar vi kunde åstadkomma för den summan!
Jag måste bekänna för er, kära små insekter, att jag har en gräslig hemlängtan, men som en förståndig och tapper flicka anstår bekämpar jag den och tröstar mig med att ett år går så fort. Och ferierna komma ju snart… hurra för sommaren!
Nej, nu måste jag ta itu med min engelska uppsats… farväl för den här gången.
Med tusen hjärtliga hälsningar
Er trogna Humla.»
— Den gamla goda Lisbeth, sade Marie, det är
precis som om man hörde henne tala.
— Ja hon är trofast och pålitlig, och vad gör det
