då att hennes yttre inte är så tilldragande. Jag skattar henne i alla fall högre än vår litet nyckfulla Amiral, sade Hanna.
— Låt oss nu höra Amiralens brev, sade Hilde. Hanna vecklade upp det doftande brevpapperet och läste:
»Mina kära flickor!
Detta är redan andra gången jag skriver till er… hur fort tiden går! Det är förtjusande här, undervisningen är intressant och de unga flickorna bedårande. Jag har redan slutit vänskap med flera av dem, men tro inte att jag fördenskull glömmer bort er.
Hit komma endast flickor från de förnämaste familjer, och det är ju klart att allt är anlagt därefter… så helt annorlunda än hemma i vår oansenliga Kråkvinkel. Jag bemödar mig att antaga den fina ton, som här råder, emedan jag finner det förtjusande, när en ung flicka uppträder fint och comme il faut. Vår ograciösa Humla ger tyvärr anledning till mycken kritik och skämtsamhet. Men det tycks inte hjälpa… hon förblir densamma som hon alltid varit.
Jag tror, att hon saknar sinne för allt detta, och ändå är hon ju av verkligt god familj… hur det nu kan komma sig.
Min väninna, den unga baronessan Melitta von Platen sade helt nyligen, att hon undrade på att Lisbeth och jag voro så goda vänner; vi passade väl egentligen inte för varandra…jag har en så exquisit apparition, sade hon. Tänk er det!
Naturligtvis tog jag stackars Lisbeth i försvar, men jag kände mig också litet smickrad, ty Melitta är en bildskön flicka, som anger tonen ibland oss. Är inte bara hennes namn som musik? Och så bedårande som hon är! Jag hoppas få hennes porträtt före ferierna, så kan ni också få beundra min söta Meli, när jag kommer hem. Melitta… hur vackert det klingar!
Även häri förstår Lisbeth mig ej. Hon sade härom dagen — det är mig motbjudande att skriva det — att jag blivit en smula kollrig. Är det inte otroligt?
