— Ser du, du blir också slagen av skräck, sade Hilde, tydligen belåten med den verkan hennes ord framkallat. Så gick det med mig också, när farbror dukade upp detta underbara påhitt för mig. Är det inte gräsligt?
Hilly nickade.
— När, Hilde… när? stammade hon.
— När jag ska resa? Ja, tänk dig bara, det är redan klappat och klart alltihop. Jag tror nästan att de redan packat min koffert. I övermorgon bär det av.
Hilly sjönk ned på en stol och såg stum på väninnan.
— Nå, vad tycks? fortfor Hilde. Förtjusande överraskning, inte sant?
— Men varför ska de skicka dig dit?
— Farbror säger, att det är det bästa för mig. Jag måste där foga mig efter en bestämd och regelbunden dagordning… här är jag halva tiden hos honom och den andra hälften hos mamma, och det duger inte för mig. Vidare oroar jag mamma för mycket med mitt vilda, ostyriga sätt och tar för liten hänsyn till henne.
Det skulle därför vara bättre, att min uppfostran avslutas på långt håll från henne. Och så har han valt franska Schweiz, därför att vistelsen där skulle vara så nyttig för min hälsa — som om det vore något fel med den! — och för att jag ska förkovra mina bristfälliga kunskaper i franska. Och det rysligaste av allt är att jag ska stanna där i två år utan att komma hem; först till min konfirmation ska jag återvända. Två långa år tänk dig det!
Hilly yttrade ännu ej ett ord, men såg så tröstlös ut att Hilde hjärtligt omfamnade och kysste henne.
— Min stackars Hilly! Ja, från dig blir skilsmässan särskilt svår… från mamma, mormor och dig. Jag vet helt enkelt inte, hur jag ska kunna överleva den.
— Ack, och jag då, suckade Hilly, vad ska jag ta mig till utan dig?
— Du har åtminstone Hanna och Marie, men tänk bara hur ska det bli med mig ibland idel främmande människor. Och så det olycksaliga franska språket! Onkel och tant ska följa mig dit. Vi ska resa helt
