långsamt, för de ha ferier där borta nu. Mormor säger, att det är en underbart vacker resa, och att jag är en avundsvärd backfisch, och jag skulle nog glädja mig åt resan, om jag inte behövde skiljas från dem och från dig på så lång tid.
— Kom, så ska vi gå och berätta det för mamma, sade Hilly, och båda gingo ned.
Fru Regnier åhörde full av deltagande Hildes berättelse. Hon beklagade livligt att de skulle behöva skiljas för så lång tid, men tröstade kärleksfullt båda flickorna och sade:
— Det är säkert gott för dig, Hilde, att komma ut, och jag är övertygad om att din farbror blott vill ditt bästa. Tänk så mycket nytt och vackert du får se där borta i den härliga alpnaturen. Ni skriver naturligtvis ofta till varandra, och när Hilde varit där en tid och behärskar franskan kan du ju skriva på franska, det blir en god övning för Hilly.
— Du måste lova mig, Hilly, att jag alltid förblir din bästa väninna.
— Å Hilde, visst kan jag lova dig det, men du… tänk så många flickor du kommer att lära känna, sådama som är mycket trevligare än din lilla enkla Syrsa.
— Hilly, sådana dumheter får du inte prata. Jag kan aldrig tycka om någon väninna så mycket som dig, om jag också finge dussintals. Tant Regnier, ni är mitt vittne, att jag lovar Hilly trogen vänskap, ingenting ska någonsin träda skiljande emellan oss. Här har du min hand, Hilly… trofast in i all evighet.
— Ja, in i all evighet! ropade Hilly och föll Hilde om halsen. Å min kära, rara lilla Hilde vad ska jag ta mig till utan dig?
— Ja, är det inte rysligt, vad de fullvuxna människorna kan ställa till för en stackare, och sen vill de man ska tro att de mena väl med en! Vet du vad, Hilly, när vi bli fullvuxna och gamla och inte ha någon mer i världen, som frågar efter oss så ska vi bygga oss ett litet hus på landet och bo där tillsammans. Då kan vi göra så många livade puts vi behaga.
