unga människobarn. Hon vinkade åt mademoiselle att lämna henne ensam med Hilde, strök milt den bedrövade flickans hår och talade vänligt och långsamt med henne, så att Hilde emellanåt förstod något av det hon sade och med Madames godmodiga hjälp också kunde svara tämligen bra.
Sedan hon lugnat sig litet, förde Madame Mellet henne ned i trädgården till de andra eleverna.
En smärt, blond flicka gick fram till henne och sade vänligt:
— Du är från Nord-Tyskland och heter Hildegard, inte sant?
Hilde skrek till av förtjusning, då hon hörde sitt modersmål talas och föll utan vidare om halsen på den unga flickan.
— Du talar tyska! Så underbart! Gudskelov att det finns någon här, som man kan tala ett förnuftigt ord med.
— Å, här finns flera, som man kan tala förnuftigt med, sade en munter stämma, och då Hilde vände sig om såg hon ett övermodigt ansikte med käcka, blå ögon.
— Finns det många tyska flickor? frågade hon hastigt.
— Nej, bara vi två, och du är den tredje i förbundet.
— Så förtjusande! Tänk bara så mycket tokeri vi kan ha för oss på tyska, utan att de andra förstå det!
— Däri misstar du dig. Det är flera, som förstå tyska, om man talar långsamt.
— Jaså. Men vad heter ni och var är ni hemma?
— Jag heter Käthe Roland och är från Halle… och ska här uppfostras till en dygdesam ung dam.
— Det ska jag med, utropade Hilde förtjust. Vi ska hålla ihop… och du? frågade hon den blonda, smärta flickan.
— Jag heter Berta von Schlotenbach och är från ett gods i närheten av Hamburg. Kom nu, så ska jag göra dig bekant med de andra och sen ska vi leka.
Nu ljödo åtskilliga franska namn i Hildes öra, och därpå drog hela sällskapet bort till krocketplatsen.
Trollsländans svårmod var skingrat. Två tyska
